Skatter under kistlocket

2011-11-24

Tre stora vackra brudkistor lämnade systrarna Svea, Edit och Elsa Eliasson efter sig. Kistor fyllda med ett otroligt vackert och noggrant utförda sömnads- och vävarbeten. En unik samling eftersom kistorna fyllts men ”lyckan inte stått de flitiga bi”. Lyckan, i detta fall giftermål, uteblev. Flickorna förblev ogifta.

Traditionen med brudkistor har långa rötter, och vad man vet om nordiska förhållanden, så var det under medeltiden som brudkisteseden tog form. Den utgjorde en väsentlig del av hemgiften.

För kvinnan så inleddes normalt arbetet redan under barnaåren, för att stå klart i god tid inför den dagen då friaren stod vid dörren. Det var ju inte lite som skulle produceras; lakan, bolster- och dynvar, särkar, handdukar, förkläden, häradsdräkt som ofta användes som brudklänning, bordsdukar, knypplade och vävda band. Kistans innehåll var således viktig vad gällde såväl kvantitet som kvalitet. Allt var en värdemätare av kvinnan, som utfört arbetet. Var hon flitig, omsorgsfull, tillräckligt händig, idog? Med andra ord, skulle hon bli en duglig hustru? En kvinna, som klarade ett strävsamt liv och kunde ta hand om ett hem enligt tidens mått.

"Allt har en ände utom kvinnoarbete och helvetets pina” finns det ett uttryck som säger. Flickorna Eliassons brudkistor kan anföras som bevis på det. Deras mycket gedigna och välgjorda arbeten, som utförts efter dagens arbete på gården, har krävt månader och år av engagemang och idoghet. Flickorna Svea (1913-1994), Edit (1916-2009), och Elsa (1922-2003), som hade en bror Edvin (1919-2002) levde enkelt och knapert. Sparade hela sitt liv och unnade sig ingenting. De föddes kring det första världskriget, då tillvaron i även icke-krigsdrabbade länder, präglades av försakelser och svårigheter. Tider, som kom att påverka deras inställning under resten av livet. Man ödslade inte en massa på sig själv. Man sparade för svårare tider, och arbetade oförtrutet vidare.

Flickornas brudkista kallar Elisabet Carlberg, Monica Edstrand och Sonja Nilsson den utställning av Sveas, Edits och Elsas verk, som presenteras i Set-Åkes fd lokaler. Men det är inte bara ögongodis, utan det mesta är till salu. Hantverk som visar på gedigna kunskaper, känsla för färg och form, tradition och arbetsamhet. Gjorda för att pryda ett hem och brukas. Det blev inget nytt hem för Svea, Edit och Elsa, som blev kvar i fädernegården – men det finns ju hem idag där deras fina verk kan finna sin plats och uppskattning.

Text Moca Odesjö, Foto Kristina Eriksson