EN RIKTIGT, RIKTIGT STRÅLANDE LUCIA

2011-12-23

Smedstorps Lucia gjorde sin premiärentré i Medborgarhuset. Ett Luciatåg och en föreställning, som sent kommer att glömmas. Den förväntansfulla publiken satt i mörkret, medan Luciaföljet samlade sig och ordnade leden. Dörrarna öppnades och klara barnstämmor sjöng – Sancta Lucia. Tärnornas ljus var ingenting mot de fotoblixtar, som mötte tåget då det skred genom salen upp på scenen. Alla i paraden var tagna av stundens allvar, och sången framfördes med all den finess, som Anna- Karin Edstrand och Kristin Skoog lärt dem. Lucian Olivia strålade och skred värdigt fram.

Väl synliga för alla uppe på scenen var det dags för fler sånger och versläsning. Alla bidrog. Tomtenissarna Timmie och Wilmer, stjärngossen Adrian, pepparkaksgubben och gumman Herman och Alva, sockerbagaren Melvin, och de fina tärnorna Ira, Simone, Filippa, Tova, Tilde och Miranda. Duktiga, och ack så söta.

Inom teater och film världen sägs att det är riskfyllt att använda sig av barn och djur för då vet man aldrig vad som händer. De stannar inte i sina roller, och utan allt eftersom tiden går och koncentrationen sviker, så släpper de rollen och blir sig själva. Vanliga naturliga ungar. I Luciatåg är detta inte en risk utan en ljuvlig tillgång. Tomteluvor kliar, stjärngossestrut åker på sned, lusten att vinka till mamma tar över, man blir trött i benen, strumpor kasar ner. Och säga vad man vill, det svänger inte speciellt mycket om jul och Luciasånger – men varför inte försöka jazza till det. Tova gjorde där en unik insats – come on swing it ! Med gung i höfterna och rörelser värdiga en välrepeterad Motown grupp, typ Suprems, gjorde Tova allt för att vi alla skulle få lite taktfast rytm och schvung. En oförglömlig uppvisning! Det var tur att den lilla hade elektriskt ljus i handen – annars hade nog publiken suttit som på nålar. Nu blev alla istället mycket glada och varma i själen.

Smedstorps Lucia, denna fjärdeadventshelg, var den första, men hoppet och önskan om att det ska bli en tradition finns. Av det trettiotal som såg Luciatåget i år kommer samtliga att tala för detta blir ett bestående inslag kring jul. Alla var hänförda och gick, efter upp drucket kaffe och lussebulle ätande, upplyfta och glada hem för att fortsätta julförberedelserna. Ni som missade Lucian har verkligen något att gräma er över – men som sagt – har vi alla tur så blir det en tradition att se fram emot.

God Jul och Ett riktigt Gott Nytt År !

EN STRÅLANDE OAS

2011-11-30

Julmarknaden var, som en värmande livgivande oas, i en blåsig, småregnig och kylslagen omgivning. Hela arrangemanget bar en prägel av det som julen ska vara – varm gemenskap. Men det är inget som bara blir till av sig självt, det krävs samlande krafter för att förverkliga det. Många har även i år igen bidragit för att ge byn en fin inledning på advent. Kring arbetet med granen har flera varit delaktiga; själva ”Pelle Gran”, Lift - Leif, Set¬- Åke och Kebab.

Barnen från Fritids har stått för dekorationen. Eva-Lena, Gun och Ewald, och Bygdegårdsföreningen såg till att glöggen med dess tillbehör, kaffet och pepparkakorna, som gör oss alla snälla, fanns för att ge extra värme och något mumsigt. Idrottsföreningen och Bygdegårdsdito sålde korv till hugade spekulanter, för att få in välbehövliga extraslantar. Bybor och en och annan utsocknes slöt upp, och tycktes mer än väl uppskatta arrangemanget.

Glögggökarna, ja det ska vara tre g:n, stod för skönsången och lockade såväl stora som små till dans runt granen, som prytts med fina stora hjärtan skapade av barnen på fritids. ”Räven raskar över isen…” Ja i visan, men tack och lov så kunde han inte det i verkliga livet. Alla vuxna konstaterade med glädje och lättnad i rösten, att någon is fanns inte. Nej, inte ens för springande rävar, och vintervisan ”Se det snöar, ja se det snöar! Det var väl roligt, hurra!” fanns inte på repertoaren av naturliga skäl.
Glögggökarna fick konkurrens av pojkarna Timmie Andersson och Elias Edstrand, som morskt konstaterade att de ville sjunga och så blev det. En duett, som även den gick i julens tecken, och som möttes av stor uppskattning. Dansarna kring granen sjöng även de om än i mer blandade tonarter än Glögggökarna, men så länge det inte är i moll så spelar ju tonarten absolut ingen roll.

Klass 6 sålde kransar med framgång, och för dem som ser julen som godsakernas stora högtid fanns det en hel del att lägga i påsarna. Många barn tog chansen att få åka med i den hästdragna vagnen, de vuxna samlades med värmande dryck i händerna, och av sorlet och skratten att döma så hade de minst lika roligt.

Ja, det gjordes igen – en trevlig sammankomst för stora och små i Smedstorp. Många utanför byn avundas gemenskapen, och de aktiviteter som görs i Smedstorp. Och det med rätta. Men finns det människor som är beredda att gå det lilla extra steget, att se bortom sig själva och tillsammans med andra skapa något - ja, då händer bra saker. Tack alla aktiva! Ni uppskattas i byn. Och god fortsättning på adventshelgerna!

Text Moca Odesjö
Foto Kristina Eriksson

Söndags konsert i Smedstorps kyrka

2011-11-02

Söndagens konsert med Harmonikören i Smedstorps kyrka var helt fantastisk.

Upplyst med marschaller i höstmörkret var vi många som gick in i en varm och vackert upplyst kyrka, för att lyssna till denna otroligt duktiga manskör med körledare Ulla Andersson. Programmet var mycket varierande från Elvis till psalmer. I programmet stod att Stig Lindblad skulle bidraga med bas och såg, det sistnämnda trodde vi var feltryck och skulle vara sång. Det visade sig, att Stig spelade helt fantastisk på såg till Bertil Risingers gitarrackompanjemang.

Text: Ulla Alm och Eva Edstrand
Foto: Kristina Eriksson

Kyrkan var vackert upplyst

Stig Lindblad spelar på såg ackompanjerad av

Bertil Risingers

Skatter under kistlocket

2011-11-24

Tre stora vackra brudkistor lämnade systrarna Svea, Edit och Elsa Eliasson efter sig. Kistor fyllda med ett otroligt vackert och noggrant utförda sömnads- och vävarbeten. En unik samling eftersom kistorna fyllts men ”lyckan inte stått de flitiga bi”. Lyckan, i detta fall giftermål, uteblev. Flickorna förblev ogifta.

Traditionen med brudkistor har långa rötter, och vad man vet om nordiska förhållanden, så var det under medeltiden som brudkisteseden tog form. Den utgjorde en väsentlig del av hemgiften.

För kvinnan så inleddes normalt arbetet redan under barnaåren, för att stå klart i god tid inför den dagen då friaren stod vid dörren. Det var ju inte lite som skulle produceras; lakan, bolster- och dynvar, särkar, handdukar, förkläden, häradsdräkt som ofta användes som brudklänning, bordsdukar, knypplade och vävda band. Kistans innehåll var således viktig vad gällde såväl kvantitet som kvalitet. Allt var en värdemätare av kvinnan, som utfört arbetet. Var hon flitig, omsorgsfull, tillräckligt händig, idog? Med andra ord, skulle hon bli en duglig hustru? En kvinna, som klarade ett strävsamt liv och kunde ta hand om ett hem enligt tidens mått.

"Allt har en ände utom kvinnoarbete och helvetets pina” finns det ett uttryck som säger. Flickorna Eliassons brudkistor kan anföras som bevis på det. Deras mycket gedigna och välgjorda arbeten, som utförts efter dagens arbete på gården, har krävt månader och år av engagemang och idoghet. Flickorna Svea (1913-1994), Edit (1916-2009), och Elsa (1922-2003), som hade en bror Edvin (1919-2002) levde enkelt och knapert. Sparade hela sitt liv och unnade sig ingenting. De föddes kring det första världskriget, då tillvaron i även icke-krigsdrabbade länder, präglades av försakelser och svårigheter. Tider, som kom att påverka deras inställning under resten av livet. Man ödslade inte en massa på sig själv. Man sparade för svårare tider, och arbetade oförtrutet vidare.

Flickornas brudkista kallar Elisabet Carlberg, Monica Edstrand och Sonja Nilsson den utställning av Sveas, Edits och Elsas verk, som presenteras i Set-Åkes fd lokaler. Men det är inte bara ögongodis, utan det mesta är till salu. Hantverk som visar på gedigna kunskaper, känsla för färg och form, tradition och arbetsamhet. Gjorda för att pryda ett hem och brukas. Det blev inget nytt hem för Svea, Edit och Elsa, som blev kvar i fädernegården – men det finns ju hem idag där deras fina verk kan finna sin plats och uppskattning.

Text Moca Odesjö, Foto Kristina Eriksson

Intressenterna är många, och kittlingarna i

köpnerverna påtagliga

Elisabet Carlberg, utställare och nuvarande

ägare av ”Eliassons gård”

Elisabet med julduk, stenbordsduk i traditionella färger

Hunden Maja föll för ett bolstervar, som stod snyggt mot

hennes päls, och säkert skulle värma kyliga dagar, men

matte tyckte att det kanske inte precis var en hundfilt

Platsen för utställningen Set-Åkes fd lokal

Vi finns i Smedstorp vi, sa gjutaren

2011-10-25

Om man ser det lite grann från ovan…

I Smedstorps cementgjuteri har man dock i generationer tänkt och känt cement. Nisse, Nils Johansson håller idag i rodret och med kännarens vana blick bedömer han cementens kvalité, och vet om fler ingredienser behövs innan gjutningen går i gång. Det är makadam, grus, cement från Slite på Gotland, och stenmjöl i rätt proportioner som utgör blandningen. Resultatet blir cementrör i alla tänkbara format, kabelbrunnar, trekammarbrunnar, och specialsaker som bänkar och bord. Exempel på det senare kan vi se längs Gårdlösaleden, till nytta och glädje för ledens vandrare Prima AB Smedstorps cementgjuteri produkter, som många hungriga och trötta promenerare glatt nyttjat i sommar. Gjuteriet tillverkar också test material av god kvalité, vilka ska användas för provkörning av diverse olika maskiner. Cementprodukten tillverkas alltså för att demoleras, och då en har smulats till bitar behöver kunden en ny – en lite udda typ av kund kan tyckas, men bra kund, eftersom den alltid behöver nytt, då testkörning av maskiner är en aldrig avslutad aktivitet.

Under 50-talet då Nils föräldrar kom till Smedstorp och tog över gjuteriet var det något annorlunda mot idag. De var ett 15 tal anställda och förutom gjutningen så ingick brunnsgrävning och dikning i vardagens arbete. Idag är det Nils och hans bror, Arne som utgör företaget, och dess anställda. Cementgjuteri har fått en kraftfull konkurrent i plasten, som alltmer dominerar inom bygg- och markanläggningsbranscherna.

Men arbete saknas inte, så även helgerna får brukas i företagets tjänst, då pappersexercisen kräver sitt. Sysslolös är Nils aldrig, inte ens då vintermörkret fallit och arbetet på gjuteriet går in i en annan fas. Under vintern är det kundkontakter, arbete med maskinparken och jobb som bockning av armeringsjärn, vilka läggs på lager inför kommande gjutningsperiod, som gäller. Arbetskrävande förberedelse inför den varmare säsongens gjutande.

AB Smedstorps cementgjuteri är idag en naturlig, självklar del av Smedstorp. Ett företag med kunder på orten, men med de flesta köparna annorstädes. Det mesta går alltså på ”export” från Smedstorp ut till byggare runt om i landet. Nils Johanssons egna barn kommer inte att följa i hans fotspår, men hoppet finns att cementgjuteriet ska bestå trots det. För i Smedstorp ska det ju finnas ett cementgjuteri, eller hur?