Taggade debutanter

2011-02-08 

Sporthallen i Onslunda var proppful i lördags, då Tomelilla Kommunmästerskap var på gång. Inga problem med svikande supportrar här inte. Tvärtom. Mammor och pappor, mor och – farföräldrar, syskon i alla storlekar var minst lika uppspelta och entusiastiska som tävlingsdeltagarna. Åskådarna peppade sig med korv och kaffe under tiden spelarna värmde upp på plan. Spring, vinkningar till mamma, någon kullerbytta, problem med nedhasade strumpor och benskydd på glid, samt prat med spelarkompisarna. Taktiksnack? Analys av motståndarna? Ingen vet. 

Matcherna, som spelas i 13 minuter med lag på fyra utespelare och en målvakt plus fyra avbytare hade organiserats av Brösarp i år. Ett intensivt arbete av avancerad logistisk art, 60 lag deltar och inalles 540 spelare. De tävlande är i grupper från 5–15 år. En del lag är mixade med såväl pojkar som flickor. De yngsta grupperna 5-9 år spelar för äran, målens antal är inte viktiga. Vinnaren blir hyllad genom hurra rop från förlorarna och alla deltagare får en plakett. 10 år och uppåt spelar ”riktiga” matcher och en vinnare koras i varje åldersgrupp. 

Smedstorps debutanter spelade i P8 lag. En glad samling med energi, som ledarna Maria och Rickard försökte kanalisera. Härliga ungar, som analyserade sin nyspelade match mot de mer erfarna Lunnarp spelarna, som vann, såhär: ”Det var jättekul. Dom vann Vi ska snart spela igen”. Övrig detaljerad analys var överflödig, observera att det finns en lärdom i detta. 

Bland Smedstorpsspelarna finns det en del med en proffskarriär i sikte, men där finns också drömmen om att köra cement och att få barn. Det här med ”att spela är kul ibland, sparka är roligt men dribbla är inge roligt”. Det är inte heller så kul när de andra gör mål, trots att målvakten är på hugget och tuff.

Laget består av Erik, Elias, Wilmer, Liam C, Timmie, Celina ,Olivia, Erika, Herman, Liam och Roy. Ett uppspelt glatt lag, som i pausen berättade om livet som tävlande fotbollsspelare. ”Det är första gången förstår du och då blir man jättenervös. Det är jobbigt att vara nervös för då liksom kittlar det konstigt i magen, men det går över när man sparkar bollen. Vidare berättade de om att det gör ont att ramla fastän man har benskydd, och att springa jättefort är det viktigaste. Å så att det blir dumt när man ska sparka och nån annan tar bollen! Man blir ledsen då, för jag hade ju tänkt sparka den! Men det är kul också och svårt, förstår du. Det är inte så lätt för alla vill ju sparka och man måste skynda sig. Å planen är jättestor. Man springer långt, mycket mer än hemma.” 

Timmie, som var den i laget, som bäst insett fördelen med att hållas sig väl med media, demonstrerade sin snabbhet med ett 6 meters löp. Det gick jättefort! enligt hans egen expertisbedömning, och vem är jag att säga något annat? Men loppet ledde till benskyddsproblem, som behövde åtgärdas. Å kli på ryggen ”Det får du göra så skriver jag mitt namn på ditt papper”. Sagt och gjort, benskydden fixades, ryggen kliades och jag fick en autograf. ”Den kan bli värdefull en dag”, sa tränaren Rickard. ”Spara den”. Ja, kanske blir det en dyrgrip en dag. Men det som känns riktigt värdefullt är allt arbete, som läggs ner av tränare och organisatörer för att ordna dessa aktiviteter för barnen, dels detta mästerskap men också det vanliga arbetet på hemmaplan. En eloge till dem och till Smedstorps spelare, som kämpade för allt vad benskydden höll. 

Text Moca Odesjö

Foto Kristina Eriksson